Passiviteten har jag lärt mig är a och o! Jag har alltid vetat att den är viktig, men efter vissa egenlärda misstag med tidigare hundar har jag lärt mig HUR j*vla viktig den faktiskt är! Åke är ju en jaktlabrador, så apporteringen har han i blodet. Med min förra jaktlabbe började jag i fel ände, just för att det va så häftigt att se han jobba i apporteringen, MEN jag missade passiviteten. Det gjorde att den förra jaktlabben var så extremt tänd så passiviteten blev stress istället när vi tränade

😦 En örn stod vid vår dörr, som om den bad om hjälp. När jag följde den med min hund, det jag upptäckte lämnade mig mållös. En morgon, när jag ropade på min hund för att gå ut på promenad, kom han inte. Oroad gick jag för att leta efter honom och då såg jag honom, där, framför bakdörren. På andra sidan glaset stirrade en örn intensivt på honom. Till en början visste jag inte hur jag skulle reagera. Jag stod där och observerade i några minuter. Örnen verkade inte alls aggressiv, den stirrade bar